Vad gör man?!

Har idag jobbat 7-14. Efter jobbet var det dax för skolsköterskan med Fredrika. Nu har skolsköterskan träffat 3 av mina barn å idag brast det, jag tycker inte om att gråta, jag är inte sådan! Men idag gick det inte att hålla in tårarna, jag blev påmind om mitt liv jag lever.
Att bara köra på å inte stanna upp å tänka efter.
Jag mår skit ibland, bra ibland men för det mesta så kör jag bara på utan att ens tänka efter vad jag gör.
Man ska alltid vara så jädra bra, le å vara snäll mot alla å bara vara så förbaskat trevlig!
Skolsköterskan förstod mej, hon gav mej råd som innebär mer arbete men det är för mina barn å mej själv i framtiden, lite kanske innebär att jag faktiskt måste jobba lite mindre för att faktiskt ha ork att hinna med min familj. Å framför allt mej själv!

Ne, jag ska egentligen inte gnälla... MEN med stora bokstäver, mitt liv har inte helt blivit som jag tänkt mej! Eller, jag har nog inte direkt tänkt så mycket om hur jag vill att min framtid ska se ut. Min största önska är iaf att ALLA mina barn ska må bra!! å då kan man ju undra, gör dom det? Rasmus som ofta är i bråk i skolan, få gå på "möte" med rektor å fröken, ibland bli anklagad för saker han ej gjort eller som oftast missuppfattad pga att han faktiskt har svårt för att prata för sej.
Fredrika som ständigt har ont i magen, vill ej gå till skolan alltid å att vi bråkar en hel del.
Ronja vet man egentligen inte riktigt hur hon mår, är oftast glad men har ett väldigt annorlunda sätt, det sättet har alltid varit Ronja så men hon är så lik Rasmus, antingen vet hon inte eller så är det bara ett kort ja.
Det alla tre har gemensamt som jag inte vet hur de tycker å känner om är sin lillebror som har en cp-skada! Hur har det drabbat dem med hans start? Det är ju klart att det varit skitjobbigt för dem, det var nog något utav det värsta jag varit med om, klart att barnen känner oxå!

Var ju på återbesök igår där jag låg i ca 2 veckor de värsta veckorna i mitt liv! Jag träffade mina stora barn 2-3 ggr å jag lovar att kombinationen med att inte träffa dem å få se sitt nyfödda barn bara ligga där var fördjävligt!
Jag vet att jag ska vara glad för att Leo överlevde för han var så nära döden han bara kunde komma men just nu denna tidpunkt så känner jag mej väldigt besviken.
Det var ju inte såhär det skulle bli med vårat sista å fjärde barn!

Har oxå funderat mycket på en barndomsvän det sista, en vän som jag faktiskt kan sakna, tänka tillbaka på tiden då vi hade riktigt roligt, hon fans ALLTID där å hon var min "mammakompis" när jag hade det svårt! Det är svårt att dra tillbaka tiden å det har blivit så fruktansvärt mycket skit på vägen!
Jag vet att där är det jag som gjort fel från början.. det är väl så, när spriten går in går vettet ut!

Äsch, jag är fruktansvärt deppig nu å gott att skriva av sej bara, dela med sej.