Skulle verkligen behöva få hjälp med att reflektera tillbaka på mitt liv för att komma på vart Michaela försvann någonstans!
Jag har blivit bitter, arg å mycket ledsnare. Inget jag egentligen vill vara!
Har hänt så mycket på mina snart 30 år å de sista åren har jag bara levt utan att ens stanna upp å känna efter.
Jag har så mycket känslor som jag aldrig lyckats bearbeta, som kommer fram när jag minst anar det.
Jag vet inte ens vad jag tycker är kul å göra längre :/
Jag känner mej sviken, bedragen å allt vad det innebär. Jag bryr mej förmycket om ovesäntliga saker å jag har alldeles för stora krav på mej själv :(
Att jag känner att jag står med alla känslor själv gör inte saken bättre, känner mej oförstådd å har så svårt att sätta ord på känslorna.
För mina barns skull vet jag att detta är något jag måste ta tag i å även min omgivning. Är även viktigt att min omgivning vet hur allt står till å kanske någonstans kan ha lite förståelse!
Inget man egentligen kanske ska be om, men att klara sådant här själv finns ingen möjlighet.
Jag har hamnat i ett läge som jag verkligen ångrar vissa val å känslor jag haft där bekantskaper har bryts som jag ångrar mycket idag!
Tänk om jag haft min "psykolog" kompis som alltid fanns där i alla väder som jag kunde prata om allt med som alltid förstod, som hade förstått med tanke på att hon följt mej sedan min jobbiga tonårstid, men som jag sabbade med att jag kände som jag kände.
Ja, ja som sagt jag ska hitta mej själv å det får ta precis hur lång tid som helst men hoppas inte för lång!
