Ligger hemma i min lägenhet å försöker sova. Slumrade till men vaknade rätt så snart igen :/ Ska ju jobba inatt!
Funderar tillbaka på mitt liv... mina 28 år har bestått av mycket mer än någon annan kan ana.
Jag kan skriva så, för att jag vet att det är så.
Jag som människa märker väldigt fort vilka som förstår eller rättare sagt vågar vilja förstå.
Jag är just nu i något man kanske kan kalla kris, när man har hamnat någonstans i livet där man känner att man stannar upp, man försöker komma vidare men livet har lixom bromsat stenhårt.
Jag vill så mycket men jag vet bara inte vad? å detta gäller med hela mitt liv just nu.
Jag vill jobba å måste det för pengarnas skull å även min egen för att känna att man oxå åstadkommer någonting i hemmet plus att jag trivs med mitt jobb när allt flyter på, men samtidigt så måste jag finnas till 100% för mina barn!
Har ordnat så att jag ska jobba natten för att hinna med andra saker som att åka till habilitering flera ggr i veckan oftast å även lassarettsbesök. Har ju inte bara Leos alla tider å passa utan även tre andra barn som behöver ha med sin mamma till olika ställen.
Att räcka till annat sen är inte lätt men jag har fortfarande inte tagit upp Kalle som oxå behöver mej som en egentligen nöjd å glad sambo. Kan säga att detta är ett helvete för honom men jag vet verkligen inte hur jag ska räcka till?? Att jag älskar Kalle å vill dela mitt liv med honom är allt jag önskar att vi skulle kunna göra!
Jag vill inte bo i hus längre för vi har inte tid. Jag vill bara lägga all min energi på mina barn å Kalle å inte på ett hus med trädgård som hela tiden ska behöva grejas med.
Jag måste även kunna få komma iväg å samla energi så jag ska klara vara glad med min familj.
När Leo kom så just nu tänker jag skriva rasade mitt liv rätt rejält, det var så oplanerat, det skulle ju bli som med de andra barnen en fungerande förlossning å ett "friskt" barn! Vi skulle få åka hem till våran bästa familj någon dag efter så syskonen skulle få hålla å lukta å vara glada över sin lillebror. Släkt å vänner skulle oxå få komma på kaffe å lukta bebis, jag skulle få berätta om den underbara förlossning som vi varit med om å som andra vågar lyssna på!
Men istället söver dom ner mej plockar ut en livlös bebis som dom får kämpa med att försöka få tillbaka livet på.
Att vakna ur narkosen å inte veta om ens barn är vid liv eller inte, eller att få reda på att bebisen ligger på kylmadrass å jag inte har en aning om vad det är?
Att i tre dygn gå som en jävla sombi å inte veta ett smack om hur ens bebis kommer vara när han vaknar OM han ens vaknar. Att inte få träffa sina andra barn mer än 2-3 ggr på 2 veckor var oxå en pers!
Att gå i ovisshet varje dag om att inte veta vart ens barn kommer hamna om några år framåt?
Känslan att tillslut få svar på sin oro då ens barn får en konstaterad diagnos som visar sej vara CP-skada. Ja, jag hade rätt, jag hade förstått rätt oxå men hur gör vi nu då?? Har ingen i min närhet som varit med om samma som jag kan dela dessa bearbetningar med, ingen som vågar bearbeta med mej heller för det är för jobbigt för andra att bry sej om eller förstå.
Det är så lätt att säga -ja men han gick ju sent å han pratade sent å bla bla bla för att försöka trösta, men kan lova att det gör inte det, det känns mer för en annan som att -vi sopar din oro under mattan å går vidare!
För er som inte förstår så vill jag bara påpeka att även för att jag är besviken å ledsen över min förlossning å att det inte blev som jag tänkt så älskar jag Leo hur mycket som helst precis som han är! Han har öppnat många nya dörrar för oss å jag är väldigt glad att han överlevde sin start!
Men ibland får man faktiskt vara bitter å förbannad å allt vad det tråkiga betyder oxå!
